Layali

-Jag är hårt hållen hemma, berättade flickan vid tolv års ålder.
-Jag har aldrig varit lycklig.
-Mina adoptivföräldrar gör sånt man inte får göra med sina barn.
Hon la sig bredvid honom, tätt intill honom.
-Så fort jag får möjlighet ska jag flytta hemifrån, sa hon säkert.

Layali snuddade hans fingrar med sina. Hon var bara tretton år.
Så la hon försiktigt sin hand på hans.
Hon placerade sin fot mot insidan av hans fot.
Alla såg henne göra det. Alla förstod vad hon kände.
-Jag kan inte se lika sexig ut som du, sa hon modigt.
-Får jag sova över hos dig? frågade hon försiktigt.
-Då våldtar du mig bara! skrek hon högt.
Det var alltså vad hon var van vid – att våldtas...

-Du är snäll och omtänksam, sa hon när hon var fjorton år.
-Du är min bästa vän, berättade hon.
-Jag har samma känslor för dig som du har för mig, skrev hon.
-Jag vill aldrig mer prata med dig! skrek hon och sprang sin väg.
Efter några veckor träffades de igen.

Hon bröt kontakten med honom upprepade gånger.
Hon sökte åter upp honom.
Han sökte henne.
De sökte varandra.

-Mina adoptivföräldrar är sjuka i huvudet! sa hon då hon var femton.
-Min adoptivmor är den vidrigaste människan på jorden!
Layali blev inlåst av sina adoptivföräldrar.
-Djävla Hordjävel! skrek hon i förtvivlan åt sin adoptivmor.
-Djävla Hordjävel!!

Adoptivföräldrarna läste hennes brev.
Hon fick utegångsförbud och tystades...

De möttes en kväll, på en undanskymd plats.
Då hade hon just fyllt arton år.
Hon stod ensam och kastade kastspö klockan elva på kvällen.
Hon hade en röd munkjacka på sig.
Han gick och satte en liten bit ifrån henne.
Hon stannade kvar men vågade inte prata med honom.
Hon var alltför skrämd av sina adoptivföräldrar för att våga tala.
Kvällen därpå kom hon dit igen i sällskap av två äldre vänner.
Då hade hon samma, röda munkjacka på sig.
Inte heller då vågade hon säga något till honom.
Men hon berättade för sina vänner vem han var.
Senare förnekade Annita att hon ens hade varit där just då!
Hon förnekade också att hon hade en röd munkjacka,
trots att en av hennes klasskamrater intygade att
Annita ofta hade en röd munkjacka på sig i skolan.
Annita hade också i skolan, sagt till sina klasskamrater
att hennes adoptivföräldrar hade tagit hennes brev,
öppnat och läst det, men att hon tyckte att de gjorde rätt.

Vilken rädsla kan få en människa att ljuga om det som andra vet?
Adoptivfaderns makt att tvinga henne att göra det han kräver?
Hon agerade som en barnsoldat, uppfostrad och indoktrinerad
att gå sin mästares väg. När övergreppen uppdagades antog
hon rollen som familjens beskyddare och gick i spetsen för dess
enda enande faktor - att förneka sanningen och verkligheten.

På flickans skolavslutningen i gymnasiet stod hon en lång stund
och kramade adoptivpappans mage inför alla dem som såg på.
På skolgården fick inte adoptivmamman någon kram av flickan.

Efter några år tog flickan chansen att flytta ihop med en kille
för att om möjligt komma hemifrån. De bodde ihop ett tag.
Strax därefter lämnade hon även honom. Hon lämnade sin
miserabla historia och flydde till en annan ort för att studera,
långt bort, för att undkomma adoptivföräldrarnas kontroll.

Den man som hon en gång sagt var hennes bäste vän,
han som brydde sig om henne och kämpade för hennes rätt,
honom vågade hon aldrig mer söka upp.
Hon vågade inte be honom om förlåtelse,
trots att det var vad hon ville och behövde.
Skuld och skam hade tagit henne i sitt fasta grepp.
Ångesten skar som knivar i hennes inre.

Adoptivfadern polisanmälde den här dikten, och han
påstod att Annita aldrig har sagt att hon har blivit inlåst.
Ändå har hon sagt det och det finns inspelat på band,
men på bandet påstår hon att hon har sagt det till Danny.
Danny har dock aldrig hört henne säga det. Däremot har
Layali berättat för honom att hon har haft utegångförbud
en hel helg, den helgen efter det att de hade tagit hennes brev...

Varför ljuger flickan?...

Vad försöker hon att dölja?...

Den fruktansvärda sanningen?!...

I diktens värld kan allting hända;
tydligen så även i verkligheten...

Livsöden som det som beskrivs i denna dikt har lett fram
till att organisationen Andromeda har bildats.

www.alir.nu/andromeda