ARCHONTECS, det urgamla och bortglömda ordet för vampyrism på det lika bortglömda språket Kathagra-bin, är ett begrepp som sysselsatt vissa grupper av människor sedan århundraden.

För de allra flesta klingar detta ord tomt och intetsägande, emedan det faktiskt rymmer orsaken till en av de största förvillelser människan någonsin omhuldat: att hon tror sig vara en fri varelse, att hennes tankar, känslor och kropp enbart tillhör henne själv.

Men bakom det vanliga mänskliga livet ruvar fruktansvärda sanningar.

Ohyggliga skuggor följer människan genom livet. Ibland utanför henne, ibland inom henne. Mitt i folkens vimmel finns mörka gestalter, rovdjur, vars sätt att jaga är så fasansfullt men samtidigt så utstuderat att människan utsätts för det varje dag utan att märka det.

Men ibland sker det undantag. Ibland kommer vittnesmål om verkliga möten med dessa paramänskliga rovdjur, dessa vampyrer ur de svarta sagorna. Men verkligheten är ingen saga – den är ARCHONTECS.

Svensk-kanadensaren Philip Arcan, författare och professor i etnologi, bjuder i denna generöst tilltagna novellsamling på ett fyrverkeri av mytologiskt nytänkande kring fenomenet vampyrism. Hans briljant skrivna noveller är skrämmande läsning. De invaggar läsaren i en känsla av oro och väcker frågan: Är detta verkligt?

De elva långnovellerna i ARCHONTECS är episodiska och bygger på varandra.

Svensk översättning: Mikael Bäckman

UTDRAG UR ARCHONTECS

…Plötsligt snurrade det till i Lennarts huvud. En plötslig känsla av syrebrist gjorde att han hyperventilerade så snabbt att det svartnade för ögonen. Det susade i öronen och han kände blodsmak i munnen. Sedan vek sig benen under honom. Han fångades dock smidigt upp av Orthos armar som snabbt drog honom en bit ifrån gallret.

”Seså, herr Jakobsson, det är ingen fara. Sätt dig här på stolen och ta igen dig, det går relativt snabbt över. Du ska få en druvsockertablett.”

Orthos rotade i kavajen som han hade upphängd på väggen. När han hittade en och försökte stoppa in den i Lennarts mun, slog Lennart till med vänsterhanden så att den vita tabletten for iväg över golvet.

”Ge fan! Rör mig inte! Helvete, vad hände? Jag måste vara överansträngd. Eller kan de vara vätskebrist…? Den här jävla luften här inne…”

”Ingetdera. Snarare livsbrist. Ni har just blivit konfronterad med en vampyr, herr Jakobsson.”

Lennart tittade upp på Orthos och sedan på mannen bakom gallret. Han satt inte längre på britsen utan stod nu någon decimeter ifrån där Lennart hade stått. På andra sidan gallret bara, orörlig som en docka. Han stirrade rakt fram. Uttryckslöst. Myskdoften var kväljande. Men svindelkänslan i Lennarts mage var inte på grund av den, utan på grund av en svag aning, en aning bara. Och så de där ögonen… fy fan. Lennart slet bort blicken. Men tittade upp igen nästan omedelbart. Det var då han såg det. Det var ju omöjligt…

”Han andas inte!”

”Nej, det gör han inte. Har troligtvis inte behövt det de senaste 40 åren.” Orthos tände en cigarr och lade huvudet på sned. ”Se helst inte honom i ögonen på nära håll. Både du och jag är på nära håll nu, närmare än det är nyttigt. Men du kanske såg att hans ögon var annorlunda.”

”Nog fan såg jag det. Det var som om de fallit ihop inifrån.”

”Precis. Iris har kollapsat. Där finns bara kolsvart mörker.” Orthos gjorde en rökring och harklade sig. Han spottade på golvet. Såg sammanbiten ut. ”Bara kolsvart mörker.”

Lennart kom på sig med att ta sig på halsen, men ryckte snabbt bort handen när Orthos skrattade till.

”Ingen fara. Den här är för sofistikerad för sånt. Det är bara unga romantiker till vampyrer som suger blod. De slutar ganska snabbt med det efter en tid. Förresten så biter de oftast inte hål på halspulsådern utan på handleden. Men det finns andra sätt också.”

Frank spottade igen. Lennart också. Men det hjälpte inte, luften var liksom besk, bitter och totalt elektrifierad. Ungefär som i en torr lokal full med statisk elektricitet. Man blev trött bara av att prata. Av att lyssna.

”Det här är en gammal individ. Han är inne i det tredje stadiet, vilket innebär att han bör vara någonstans mellan 180 och 300 år gammal. Vi hittade en vigselring runt ett av hans fingrar som det stod Heilbronn 1792 på. Om han var vanlig människa då eller redan vampyr går inte att avgöra. Det enda man kan vara säker på är det tredje stadiet. Då är de som farligast. I fjärde stadiet lämnar de kroppen och övergår till att bli ren psykisk energi på grund av att kroppen inte fungerar hur länge som helst. Som tur är, så behöver vampyrer en materiell kropp för att kunna leva på andra människor och djur, eftersom de då har polarisation med sitt byte på cellnivå och näringsattraktionen på så sätt kan vidmakthållas. Vad de gör i det fjärde stadiet vet vi för lite om. Det mesta är spekulation. I vilket fall som helst, så stannar den spekulationen inom Oculus Dei.”

Lennart andades tungt. Han svalde.

”Jag råder dig att ta en druvsockertablett i alla fall, herr Jakobsson. Då känns det bättre.”

”Vad gjorde han med mig?” Lennart blundade och stålsatte sig. Hans händer var hårt knutna för att inte darra.

”Som sagt, tredje stadiet är farligast. Då har sammansmältningsprocessen mellan vampyren och kroppen gått så långt att kroppen är fullständigt död. Vampyren är då, kan man säga, samtidigt en Para-Lhaijá, en levande död, en zombie. Detta stadium gör vampyren till en dödsmaskin utan like. Den behöver oerhörda mängder med energi för att upprätthålla den döda kroppen som verktyg. Den äter vad som helst, dricker vad som helst, men helst av allt – den livnär sig på psykisk energi, på liv. Och den förbrukar 99,99% av all energin. Om man mäter temperaturen på huden och ett par centimeter in är den inte mer än 6-7 grader, men benstommen kan samtidigt vara upp till 400 grader varm!”

”Livnär sig på psykisk energi. Själen, menar du?” Lennart var torr i munnen.

”Vad du vill.” Orthos ryckte på axlarna. ”Livskraften som gör att vi lever, skulle jag kalla den. Mer neutralt på det viset. Jag har inte så mycket till övers för religiösa begrepp.” Orthos fimpade under skon och knäppte sina händer över sin mage. Han log. Nej, han flinade.

Plötsligt öppnade Orthos en av lådorna på det lilla träbordet mellan dem och lyfte upp en stor sprutliknande sak. Han sköt undan en spak och lyfte ut en tom behållare som han ersatte med en annan. Den innehöll en blåaktig vätska. Litium. Flytande litium.

”Okej, Bruno. Dags för lite gotti-gotti igen. Jag hoppas du förstår mig, käre vän. Jag vill inte ha dig framför mig när din hunger sätter in. Hand- och vristfängsel gör varken till eller från när det börjar kurra i magen. Gallret tar du dig inte igenom, inte utan hjälp i alla fall. Men det är helg nu, Bruno Sebastian Altreich. Och de vanliga dödliga vill ha lite lugn och ro, förstår du.”

Frank stoppade ned handen i lådan igen och drog fram ett gevär, liknande det man kan skjuta under vatten med; ett sånt som drivs med tryckluft eller en kraftig fjäder. Han lade i sprutan och låste på något sätt med en spärr. Sedan lyfte han upp geväret kvickt mot skuldran och sköt rakt mot varelsens mage. Vampyren kastades bakåt några decimeter av trycket och sjönk sedan ihop till en hög på golvet.

”Han bara väntade på det. Det är som med missbrukare – vad som helst, bara de slipper känna suget, det helvetiska begäret. Den här farbrorn har inte ätit på tre dar. Jag vet inte hur länge vi kan ha användning för honom.” Det pyste till när Orthos ryckte bort den tomma tryckluftspatronen från geväret. Han kastade den i papperskorgen. ”Litiumet gör samtidigt att hans kropp inte släpper ut lika mycket kolsyra och kvävegas som tidigare. Detta gör att vävnaden sväller och kanske ruttnar. Vi behöver snacka med den här veteranen innan hans stämband blir obrukbara. Men jag tänker fan inte mata honom med något organiskt. Inte ens med en veggieburgare. Han är för stark och smart.”

”Menar du att han kan slita av sig handbojorna? Ingen kan det!”

”Jodå, men på ett vidrigt sätt. Den här tredjestadiern känner ingen smärta, därför kan han bryta av sina handleder eller rycka bort några fingrar så att handen kan komma igenom. Men han är som sagt för smart. Än så länge har det inte vuxit ut några nya lemmar på en människokropp, inte heller på en vampyr. Han skulle vara tvungen att fortleva sina dagar som krympling, särskilt om han knäckte sina vrister. Men om hungern är stark nog, så kan man vänta sig vad som helst av en sån där.”

Lennart såg på den kostymklädde bakom gallret. Han hade satt sig upp nu och var blick stilla med slutna ögon. Han hade inte ens bemödat sig om att försöka skaka bort den kraftiga, nu tomma pilen, som satt fast i mellangärdet. Det liksom bubblade och fräste från honom.

Lennart vände sig om och kastade upp i papperskorgen…

© 2002, ALIR Förlag

Philip Arcan – Archontecs
Novellsamling, 496 sidor trådbunden med mjuk pärm.
Beställ direkt från ALIR Förlag.
Pris/st: 119;- inklusive frakt och moms inom Sverige.
ISBN 91–631–2058–5